Jag kryper sakta ner under täcker, vågar knappt titta. Jag lägger händera över öronen, svettet rinner ner över ögonlocken.
Jag känner hur mitt svarta tunga hår blir alldeles vått. Jag vill bara att det ska vara över nu.
Minuterna går fruktansvärta sakta. efter en 30 minuter ungefär så vågar jag släppa taget om öronen, jag hör inget alls det är borta. Sakta tittar jag upp känner hur hjärtat börjar slå lite saktar.... Jag hörde det igen. Hjärtat slår plötsligt fortare igen jag slänger täcker över huvudet och kryper ihop i fosterställning. Händerna ligger över öronen igen av ren reflex.. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det är bäcksvart ute, klockan är inte mer än elva på kvällen. Jag vill bara att denna hemska natt ska vara över.
Det viner i rutorna och träden kraffsar på rutan.
Det börjar krypa i kroppen, jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, jag vill  bara därifrån. Allt känns tung och tiden står verkligen stilla.
Nog för att jag brukar vara rädd, men detta var annorlunda. Det lät på nått konstigt sätt nu allt var bara lite värre nu...
Det ringer i min mobil, jag hör det lågt medans jag sitter under täcket med händerna över öronen, men jag vågar inte svara jag vill inte släppa taget och höra det igen. Jag låter det ringa medans jag känner hur tårana börjar bränna bakom mina ögonlock.... Det ringer igen.... Ska jag våga svara... jag är nästan på väg och svara,tog bara bort ena handen, när det river till på rutan igen och denna gång är det ännu värre.... snabbt så ligger handen på örat igen.
Det känns som om hela kroppen ska få kramp, jag spänner mig så hårt när jag sitter där under täcket med händerna över öronen, jag börjar få ont i magen nu. Jag känner hur illamåendet kommer krypande. Ångesten är på gång nu, Jag sliter av mig mitt silver halsband jag fick av mamma i julklapp. Jag är inte rädd om något alls just nu. Jag höll på och kvävas. Det var bara ångesten som gjorde att det kändes så. Det vet jag, men i det läget vet man ingenting alls.
Mitt svarta hår klibbar sig fast på ryggen, det är varmt under duntäcket och jag svettas bara mer och mer, men jag kommer inte släppa taget nu, rädslan är för stark den har tagit över denna gång. Det brukar inte vara så illa. Denna gång är allt annorlunda.
Imorse när jag vaknade kollade jag mig i spegeln, kände mig då redan illa till mods... Jag visste nog redan då att dagen inte skulle få nått bra slut, men då kastade jag bort tanken..

Jag önskar att han vore här nu!
Jag behöver honom jag vill känna mig trygg, kanske var det han som ringde... Jag vet inte, jag vet ingenting alls just nu.. Kan han inte bara komma hem nu, var är han. Alla tankar snurrade samtidigt, jag kunde höra mina egna tankar....
Helt plötsligt från ingen stans hörde jag nått, tårana rann nu, jag var rädd som sjutton jag höll ännu hårdare om öronen..
Jag såg en skugga komma mot mig, kände hur hjärtat slog i hela kroppen, till och med i tårna. Vem var det, vad ville han. Ja frågorna var många. Jag grinade nu, ljudligt och högt, snoret rann, men jag vågade inte torka bort det.

Täcket drogs från mig jag vart stel av skärck jag blunade jag vågade inte titta. jag ville kräkas.... La mig på sidan ifall jag skulle kräkas, nog för att det va skönare utan täcket det var ju så varmt under det. Jag grät nu så alla grannar säkert kunde höra det, men jag vågade inte röra ett finger.
Jag visste inte ens vem det var.. Plöstligt kände jag Hur personen kom mot mig. Jag ville inte, jag vågade inte titta.
Jag fick en varm kram. Det var han, han var hemma. Han skulle ju komma en vecka senare. jag kände mig så rädd även om han kramade om mig, jag låg i hans armar och grät, säkert 30 minuter utan att säga ett ljud, jag hade tagit bort händerna över öronen nu, mina händer kramade om hans arm hårt nu.... han bad mig lugna mig. Det gick inte tårarna rann och jag grät... jag lugnade mig sakta men säkert. Det började ljusna ute, jag hade suttit där själv och rädd hela natten. och nu kände jag mig trygg och lugn. Mitt linne och mina pyamas byxor var blöta, men det va ingen som brydde sig. Vi satt där i sängen länge utan att säga något till varandra det behövdes inte. jag kände mig trygg igen, jag hörde inget alls och han var hemma. det var allt som spelade roll nu!!!!!